Investeringsteoretiska tankar (del 3)

Som bekant har jag inte varit tillfreds med mina inköpsrutiner och min hantering av räntebärande medel i portföljen. Jag har funderat kring både flexibla och mekaniska förhållningssätt, räntebärande medels andel av portföljen och sinnrika lösningar kring hur den räntebärande andelen av portföljen kan användas vid börsnedångar. Jag har lärt mig en del och ångrar inte att jag lagt energi på att fundera i dessa banor. Kort sagt är jag dock inte nöjd med de slutsatser jag hittills dragit. Ett problem är att det mig veterligen inte finns någon annan som präntat ner några geniala tankar på detta område heller. Är det få som funderat kring detta ämne? Osannolikt. Finns det på tok för många variabler för att komma fram till något vettigt? Jag börjar nog tro att detta ligger närmare sanningen.

Jag tänkte därför lämna tankegångarna kring vad som sannolikt vore ett optimalt förhållningssätt för att istället fokusera på mina styrkor och från dessa få fram ett förhållningssätt. Mina styrkor (vilka förmodligen även gäller de flesta av mina läsare), när det gäller att investera i kapitalmarknaderna, är enligt mig själv följande:

1. Jag behöver inte kapitalmarknaderna, jag har ett arbete och tjänar de pengar jag behöver. Jag investerar i kapitalmarknaderna för att jag över tid vill tjäna pengar, inte för att jag måste tjäna pengar. 
2. Jag kan värdera värdepapper och identifiera bra bolag (jag kan dock naturligtvis bli bättre på det)

Dessa styrkor skulle i praktiken kunna tillämpas enligt följande:

1. Göra regelbundna inköp. Investera ett på förhand bestämt belopp varje månad så länge jag hittar aktier i bra bolag till ett rimligt pris. Handlas inte aktier i bra bolag till rimligt pris avvaktar jag (tålamod). I takt med att förvärvsinkomst och kapitalinkomst ökar, ökar det månatliga investeringsbeloppet.
2. Inte förlora pengar. Investera i ett fåtal bra bolag, det vill säga bolag med stark balansräkning, bra historik, fin tillväxt, gynnsam ägarbild, kompetent ledning, stabila kassaflöden m.m. (de gamla vanliga kriterierna jag tittar på i mina företagsanalyser).
3. Compounding. Att sedan låta kapitalismen göra sitt och inte underskatta effekten av ränta-på-ränta och att ha pengar investerade i kapitalmarknaden över lång tid.

Att inte ”behöva” kapitalmarknaderna och att kunna värdera värdepapper gör att jag t.ex. kan köpa aktier när aktier är billiga och risken därmed är låg. Om aktier är dyra kanske t.ex. obligationer är billiga. Det vill säga att jag kan investera mitt kapital där jag anser mig få mest värde per investerad krona utan att behöva oroa mig för eller behöva anpassa mig efter hur marknaden värderar värdepappret de kommande månaderna eller åren. Jag vet vad jag letar efter och om jag inte hittar något att investera i (till ett attraktivt pris) kan jag avstå.

Detta till skillnad från någon som känner sig tvingad att snabbt tjäna pengar i kapitalmarknaderna och som inte kan värdera värdepapper. Då riskerar man att köpa värdepapper dyrt (och därmed dra på sig onödigt hög risk) eller att ägna sig åt spel/spekulation då man har oddsen mot sig. Man försöker forcera fram avkastning, vilket oftast inte slutar väl.

Sammantaget innebär det sagda att jag börjar tro att det vettigaste för mig vore att vara relativt fullinvesterad hela tiden (endast ha någon procent räntebärande till följd av att mina inkomster inte är 100 procent jämt fördelade över året), att göra regelbundna inköp så länge jag hittar rimligt värderade aktier, att endast köpa välskötta bolag och sist men inte minst att förlita mig på kapitalismen och att låta tiden göra sitt.