lördag 29 december 2012

Att investera i räntebevis

(Redigerad)

Efter att ha författat mitt inlägg om räntepapper önskade några läsare att jag skulle ge min syn på räntebevis. Om Du inte redan läst mitt inlägg ”Att investera i räntepapper” rekommenderar jag att Du gör det först.

I detta inlägg kommer jag behandla räntebevis. Inlägget kommer bestå av tre delar: 1) Vad är ett räntebevis och hur fungerar det? 2) Vilka risker är förenade med investering i räntebevis? 3) Vad betyder detta för Dig som investerare?

Vad är ett räntebevis och hur fungerar det (i korthet)?
Ett räntebevis är en strukturerad finansiell produkt som närmast kan beskrivas som en marknadsnoterad börshandlad ompaketerad företagsobligation med inbyggd hävstång. Denna finansiella produkt erbjuds av Nordea.

Vad gömmer sig i produkten räntebevis? Initialt var jag av uppfattningen att Nordea genom räntearbitrage skapade sig en finansiell hävstång, detta verkar dock inte vara fallet. En vänlig läsare länkade till följande artikel hos DN. I DN:s artikel framgår i korthet följande.

1) En investerare investerar i ett företag.
2) Investeraren vill skydda sig mot att företaget hamnar på obestånd och köper därför en försäkring av Nordea. Investerarens premie beror på kreditrisken i bolaget.
3) Nordea sätter upp en pant för att matcha försäkringsbeloppet. Patens storlek varierar med risken i företaget.
4) Nordea tar in pengar till panten genom att sälja räntebevis till småsparare.
5) Småspararna får ränta medan försäkringen löper beroende på kreditrisken i bolaget.
6) Efter fem år förfaller försäkringen. Om inget oförutsett hänt får innehavaren av räntebeviset tillbaka det nominella beloppet.

Det verkar med andra ord ligga CDS:er (Credit Default Swap) i botten.

I dagsläget finns tolv olika produkter (räntebevis) med ett företag i varje. Räntebevisen, som ges ut i poster med nominellt belopp om 10 000 kr, liknar en företagsobligation på det sättet att Du som räntebevisinnehavare erhåller en fast ränta beräknad på räntebevisets nominella belopp samt att räntebeviset har en bestämd löptid (normalt fem år vid utgivningstillfället). Efter denna tid utbetalas det nominella beloppet såvida inget oförutsett hänt.

Det finns även ett antal skillnader i förhållande till vanliga företagsobligationer. Nordea är emittent (motpartsrisk), Nordea är market maker (ingen garanti att räntebevisen är likvida), en relativt stor spread och räntan är inte fix.

Räntan, som utbetalas fyra gånger per år, består av två delar: 1) En rörlig 3-månaders STIBOR (STIBOR är den ränta som banker betalar när de lånar pengar av varandra på den svenska marknaden). Denna rörliga räntedel gör att räntan på ditt räntebevis till viss del kommer att följa marknadsräntan, och 2) ett fast procentuellt tillägg som beror på bolagets kreditrisk.

Räntebevisen är börsnoterade på NASDAQ OMX Stockholms obligationslista. Ett räntebevis kan placeras i ISK, KF, IPS och i Din tjänstepension.

Vilka risker är förenade med investering i räntebevis?
Vid köp av räntebevis tar Du som investerare en kreditrisk kopplat till det underliggande bolaget som räntebeviset är kopplat till (t.ex. Stena). Därutöver tar Du som investerare även en motpartsrisk, det vill säga en kreditrisk på Nordea Bank Finland Abp (detta till skillnad från t.ex. vanliga företagsobligationer eller aktier då endast kreditrisk i det underliggande bolaget existerar). Om någon av dessa två bolag hamnar i ekonomiska svårigheter kan Du som investerare förlora hela Din investering.

Det finns även en ränterisk (STIBOR är inte en fix ränta) och en likviditetsrisk (enligt prospektet upprätthåller Nordea köp/säljkurser i räntebevisen under ”normala marknadsförhållanden”, om man vill kunna sälja sitt räntebevis under löptiden måste vad Nordea anser vara ”normala marknadsförhållanden” således råda).

Räntebevis omfattas inte av insättningsgarantin, men omfattas däremot av investerarskyddet.

Vad betyder detta för Dig som investerare?
I "vanliga" fall lånar Du som investerare ut pengar till banken mot ingen eller låg ränta. Banken lånar i sin tur ut Dina pengar till företag mot en högre ränta. Banken tjänar på detta sätt pengar (räntenetto), vilket är helt ok eftersom banken tar en risk när banken lånar ut pengar till företagen. Om ett företag som banken lånar ut pengar till hamnar på obestånd tar banken smällen. Du som investerare tar ingen risk och får alltid tillbaka Dina pengar jämte låg eller ingen ränta. Du kan dessutom ta ut Dina pengar när som helst (såvida Du inte "bundit pengarna").

Räntebevisen fungerar annorlunda. När Du som investerare köper ett räntebevis innebär det "i praktiken" att Du lånar ut pengar direkt till företaget (detta verkar dock ske genom CDS:er), vilket leder till att om företaget hamnar på obestånd är det Du som investerare som får ta smällen. Nordea tar dock betalt år ut och år in, trots att det är Du som investerare som står för all risk. Detta är en sinrik lösning från Nordea som innebär två saker för banken: 1) Risk försvinner från balansräkningen och 2) Nordea tjänar pengar.

Jag måste säga att jag tycker räntebevis är lite svårbedömda, vilket jag dess värre misstänker är by design. Personligen hade jag föredragit om banken köpt företagsobligationer för säg 10 Mkr, styckat dessa i 10.000 poster om 1.000kr, och sålt dessa mot courtage. Denna lösning är dock inte alls lika lukrativ för banken vilket sannolikt är anledningen till att man valt nu rådande modell. Banken brukar tråkigt nog föredra svårbedömda produkter med dolda avgifter samtidigt som produkten är riskfri för banken samt ger en god marginal till banken. Samtliga av dessa kriterier är uppfyllda i detta fall.

Avslutningsvis
Avslutningsvis vill jag framhålla att jag inte tycker om finansiella produkter överhuvudtaget. Jag är en stor förespråkare av obelånat direktägande av aktier eller eventuellt räntepapper - alltså inte produkter som är designade för att bevaka bankens eller andras intressen.

Positivt är att man kan komma över vad som liknar en företagsobligation utan att behöva investera miljonbelopp. Detta kan dock åstadkommas genom att t.ex. investera i räntefonder som helt inriktar sig mot företagsobligationer - då får man även en bra riskspridning på köpet.

På den negativa sidan återfinnes dock ett flertal faktorer:
  • Dålig transparens.
  • 0,6 procent årlig administrativ avgift ("förvaltningsavgift") + cirka en procent spread tycker jag är dyrt, i synnerhet då Nordea bidrar med inget eller litet mervärde och att Du som investerare står för all risk. I en räntefond får Du i vart fall lite riskspridning "på köpet".
  • På grund av den (relativt) höga spreaden lämpar produkten sig dåligt för att "parkera likvider i, i väntan på aktieköp".
  • Som investerare tar man ett flertal olika risker (dubbla kreditrisker, ränterisk, likviditetsrisk mm) som inte ska underskattas.

Man bör även fundera på vad man vill uppnå med sin investering. Som potentiell räntebevisköpare, är det ränteutbetalningar om 4-7 procent som lockar? Vid köp av HM på 220 kr får man i dagsläget en direktavkastning om 4,3 procent. Inte nog med att den underliggande tillgången (HM) på alla sätt har avsevärt högre kvalité än Stena m.fl. (lägre risk), man slipper även motpartsrisken i Nordea och kommer med all sannolikhet få en "ränteutbetalning" (aktieutdelning) som ökar över tid. Dessutom, i HM vet Du att familjen Persson sitter i samma båt som Du gör. Med räntebevisen vet Du att Du tar en risk som banken inte själv vill ta. Så åter igen, vad är det man vill uppnå med att köpa räntebevis?

Även om man, till skillnad från mig, inte föredrar aktier utan vill ha räntebärande, bör man ta en allvarlig funderare på om säg Carlsberg (vilket sannolikt är bland de mer stabila underliggande bolagen) verkligen är värd 3,75% per år när man får 2,60% på Avanzas Sparkonto+Klarna 12 månader. Det vill säga, är den ökade riken värd 1,15%? Personligen tycker jag inte den är det.

Slutsats
Som alltid när avkastningsmöjligheterna är begränsade måste man vara extra noga med att skydda kapitalet. Sammantaget tycker jag risken verkar för hög kontra förväntad avkastning. Tills vidare kommer jag därför avstå från räntebevis.

torsdag 27 december 2012

Att investera i räntepapper


I orostider publiceras inte sällan artiklar om att fondsparare ”tar det säkra före det osäkra” genom att sälja aktiefonder och köpa räntefonder, se t.ex. artikel publicerad på placera.nu. Du som följt min blogg under en tid är sannolikt väl införstådd i att aktier inte skall säljas när de börjar bli billiga, det är då man skall köpa dem. Detta inlägg kommer dock ej handla om aktier eller när man skall eller inte skall köpa dessa.

I detta inlägg kommer jag behandla räntepapper. Inlägget kommer bestå av fyra delar: 1) vad räntepapper är för något, 2) hur räntepapper värderas, vad som styr dess pris och hur man räknar på detta, 3) vad man rimligen kan förvänta sig av att köpa räntepapper idag samt 4) vilka kvalitéer räntepapper eller räntepappersfonder i min mening bör ha.

Om räntepapper
Enkelt uttryckt är ett räntepapper ett skuldebrev, det vill säga ett papper som visar att någon är skyldig någon annan pengar.

Räntepapper utfärdas av stater (länder), företag eller organisationer för att finansiera dess verksamhet. Om Du är ägare av ett räntepapper (t.ex. en obligation) är landet, företaget eller organisationen skyldig Dig pengar som skall erläggas jämte förutbestämd ränta som utbetalas vid förutbestämda tillfällen, vanligen en gång per år. Som ägare av ett räntepapper äger du inte rätt att ta del av ett företags vinster precis på samma sätt som banken till Ditt bostadslån inte äger rätt till någon del av eventuell värdeökning på Din bostad. Ränta på räntepapper skall erläggas oberoende av om landet, företaget eller organisationen går med vinst eller ej. Om landet, företaget eller organisationen inte längre kan erlägga de pengar som lånats (t.ex. vid konkurs) står man som långivare/räntepappersägare risken såvida man inte erhållit säkerhet på annat håll.

När man talar om ”korta” och ”långa” räntepapper är det den återstående löptiden (durationen) som avses. Löptiden är den tid som återstår tills lånet skall återbetalas. Allt under ett års löptid brukar betecknas korta räntor. Motsatsvis brukar löptid längre än ett år betecknas långa räntor. Detta är för övrigt även skillnaden mellan en obligationsfond och en penningmarknadsfond. En penningmarknadsfond är en räntefond som investerar i korta räntebärande värdepapper såsom certifikat och statsskuldsväxlar. Korta innebär att de har en genomsnittlig löptid (duration) under ett år. En obligationsfond är en räntefond som investerar i räntebärande värdepapper, såsom obligationer, som har mer än ett års löptid (duration) i genomsnitt. Notera ”genomsnittlig” och ”i genomsnitt”, t.ex. en penningmarknadsfond kan således äga enskilda räntepapper med löptid längre än ett år; det är genomsnittet som inte får överstiga ett år. Statspapper (obligationer utfärdade av stater) återfinnes vanligen i både obligationsfonder och penningmarknadsfonder. Obligationsfonder tenderar dock till att innehålla mer statspapper och hypotek, medan penningmarknadsfonder tenderar till att innehålla mer företagslån.

Långa räntepapper är mer riskfyllda än korta räntepapper. Detta eftersom det är större risk att något oförutsett (t.ex. betalningsinställelse) inträffar under en tioårsperiod än under en ettårsperiod. Som Du kommer se nedan påverkas även långa räntepapper mer av ändringar av marknadsräntan än vad korta räntepapper gör. Långa räntor ger även en längre inlåsningseffekt. Detta leder sammantaget till att långa räntor är högre än korta räntor.

Värdering av räntepapper
Ett räntepapper är således ett värdepapper som ger förutbestämd ränta. Dessa betalningsflöden är lätta att förutspå såvida inget oförutsett inträffar. Innan vi går vidare till ett räkneexempel måste Du som läsare observera följande. Obligationsränta och marknadsränta är inte samma sak. Obligationsränta är den ränta obligationen löper med och är i huvudsak grundad på den ekonomiska risk investeraren tar. Schweiziska statspapper har t.ex. avsevärt lägre obligationsränta än t.ex. grekiska statspapper. Obligationsräntan, eller ”lånevillkoret”, bestäms när obligationen utfärdas. Detta till skillnad från marknadsräntan som motsvarar nu rådande ränta på marknaden vilken kan och kommer förändras.

I följande räkneexempel återfinnes en hypotetisk obligation med nominellt värde om 10.000 kr som löper under fem år med sju procents obligationsränta (700 kr obligationsränta per år). Marknadsräntan är fem procent.



Under rådande omständigheter är denna obligation således idag värd 10.865,90 kr.

Om marknadsräntan skulle gå upp med två procentenheter till sju procent, blir exemplet enligt följande:


Som Du ser minskade vår hypotetiska obligations värde med 865,90 kr när marknadsräntan steg med två procentenheter. Det är så obligationer fungerar. Sjunkande marknadsräntor leder till ökat obligationsvärde och stigande marknadsräntor leder till minskat obligationsvärde. Myten att obligationer inte kan minska i värde är således inte sann. Som diskonteringen fungerar ser man även att långa räntepapper påverkas mer av ändringar i marknadsräntorna än vad korta räntepapper gör, vilket gör långa räntepapper mer risfyllda än korta räntepapper.

Som nämnt ovan är obligationsräntan den ränta obligationen löper med och är i huvudsak grundad på den ekonomiska risken investeraren tar. Högre risk innebär att den rationelle investeraren kräver högre ränta för att låna ut pengar. Det får till följd att t.ex. schweiziska statspapper av naturliga skäl har avsevärt lägre obligationsränta än t.ex. grekiska statspapper.

En annan faktor som påverkar en obligations värde är den underliggande tillgångens betalningsförmåga. Om betalningsförmågan förbättras (alltså att risken som investeraren står minskar) ökar värdet på obligationen. Om betalningsförmågan försämras, kommer värdet på obligationen på samma sätt minska.

Det finns fler faktorer som påverkar en obligations värde. Det finns även olika sorters obligationer (t.ex. kupongobligation och nollkupongobligation) vars värde beräknas på olika sätt. För den som önskar fördjupa sig kring detta kan jag varmt rekommendera Frederic S. Mishkins Financial Markets and Institutions. Tungläst men innehållsrik.

Vad kan man förvänta sig av att köpa räntepapper idag
Som jag skrev inledningsvis brukar fondsparare fly aktiefonder vid orostider och har även gjort så nu under 2012. Samtidigt syns ett inflöde till räntefonder. Att sälja aktier när de börjar bli billiga är i sig galenskap eftersom man egentligen ska köpa dem då, men om man bortser från det, är det rationellt att köpa räntepapper idag i december 2012?

AMF Räntefond Lång har stigit nästan 75 procent de senaste tio åren, vilket ger en genomsnittlig årsavkastning om cirka 5,75 procent per år. Riskvägt är detta bra avkastning. Går man tillbaka än längre, t.ex. 15 eller 30 år är den årliga avkastningen än högre. Under 2011 publicerades en del artiklar om detta fenomen, se t.ex. Say What? In 30-Year Race, Bonds Beat Stocks.

Vad beror detta på? Jo, som jag gick igenom ovan ökar obligationer i värde när marknadsräntan sjunker. Idag råder ett osedvanligt lågt ränteläge. Om vi backar 10, 15 eller 30 år var marknadsräntorna högre och i vissa fall avsevärt mycket högre. Därför har obligationer köpta då avkastat bra. Kan vi förvänta oss liknande avkastning de kommande 10, 15 eller 30 åren vid köp av obligationer idag? Nej, som sagt råder det idag ett osedvanligt lågt ränteläge. Det är möjligt att marknadsräntorna kan sjunka en liten bit till, men på sikt kommer marknadsräntorna, förr eller senare, att leta sig upp igen. Med stigande marknadsräntor följer sjunkande obligationspriser. Med andra ord bedömer jag att i år är inte är ett bra år att investera i obligationer eller obligationsfonder.

Det betyder inte att man ska fly från räntepapper som tillgångsslag helt och hållet. I min IPS, PPM och tjänstepension innehar jag exempelvis 25 procent penningmarknadsfonder i ombalanseringssyfte.

Om räntefond, vad ska man välja?
Det finns några kvalitéer man enligt min mening bör eftersträva.

1. Transparens. När man har med fonder att göra är det alltid viktigt att fonden är transparent, det vill säga att innehav, avkastning, förvaltningsavgift m.m. redovisas öppet utan att förvaltaren försöker dölja något.

2. Förvaltningsavgift. Eftersom (högkvalitativa) räntepapper är lågavkastande värdepapper är det väldigt viktigt att förvaltningsavgiften är riktigt låg, annars äter förvaltaren upp på tok för stor del av avkastningen.

3. Högkvalitativa underliggande tillgångar. Som ägare av räntepapper får man inte del av framtida vinster; man erhåller endast lånebeloppet jämte avtalad ränta. Annorlunda uttryckt, uppsidan är begränsad. Vad gör man när uppsidan är begrändad? Jo, man begränsar nedsidan. Att ta stora risker, det vill säga att t.ex. investera i s.k. skräpobligationer (”junk bonds”) är i min mening high risk, low return – vilket skall undvikas. I min mening ska man analysera de underliggande tillgångarna och undvika sådana vars betalningsförmåga har mer att önska.

4. Valuta. Eftersom (högkvalitativa) räntepapper är lågavkastande vill, i vart fall jag, generellt sett inte äga räntepapper i annan valuta än SEK. Om jag förväntar mig att en penningobligationsfond skall avkasta säg 3 procent per år vill jag inte riskera att denna avkastning försvinner på grund av valutafluktuationer.

5. Korta eller långa räntepapper. Generellt sett är det en smaksak, jag skulle kunna tänka mig att äga båda. I dagsläget föredrar jag dock korta räntepapper eftersom den negativa effekten av stigande marknadsräntor drabbar korta räntepapper i mindre grad än långa räntepapper.

Mitt val i dagsläget är Spiltan Räntefond Sverige (0,1 procent förvaltningsavgift).

Avslutningsvis
Det finns säkert många som resonerar som så att ”jag köper bara aktier så jag behöver inte veta hur räntepapper fungerar”. Så kan man förvisso resonera. Den globala räntemarknaden är dock (mellan tummen och pekfingret) dubbelt så står som den globala aktiemarknaden varför jag enbart på grund av räntemarknadens storlek tycker jag att man som investerare bör ha, en i vart fall grundläggande, uppfattning om hur den marknaden hänger ihop. Det bör även tilläggas att vid gynnsamma marknadsförhållanden kan räntemarknaden avkasta 6-8 procent till låg risk varför det även kan betala sig att lära sig ett och annat om den.


---------------------------------

TILLÄGG

Först hade jag tänkt att lämna inflation åt sitt eget öde och inte ta upp det i inlägget. Det kräver nämligen en hel del förklaring. Med anledning av en kommentar nedan känner jag dock nu i efterhand att inflation är såpass viktigt att det ändå bör beröras, om än i korthet, i inlägget.

Hela iden med att låna ut pengar är att man står över köpkraft idag för att få mer köpkraft senare. När inflation (att penningvärdet minskar) ligger inom rimliga och förväntade ramar utgör detta vantligtvis inget problem för långivaren/räntepappersinnehavaren. Om långivaren önskar 4 procents real avkastning och den förväntade inflationen är cirka 2 procent sätter långivaren helt enkelt en ränta gentemot låntagaren till cirka 6 procent och därmed är allt frid och fröjd. 

Om Europa och USA däremot skulle erfara en (riktigt) stor krasch med följd att sedelpressarna på allvar skulle behöva användas för att lösa lån uppstår problem för långivarna. Den förväntade inflationen om 2 procent infrias plötsligt inte, utan inflationen blir plötsligt istället säg 10 procent. Vad som från början verkade som en rimlig avkastning från en betalningsduglig låntagare slutar då med förlust för långivaren - inte i kronor räknat, men i köpkraft. Inflation kan därför ställa till med problem för långivare, något som dessa alltid måste ta in i beräkningen när lån gives. Eftersom räntepappersinnehavare är långivare gäller denna problematik (även) dessa. Notera dock att detta inte gäller aktier eftersom företagen vanligtvis har möjlighet att höja sina priser gentemot kund och därmed kommer runt problemet.
 

torsdag 6 december 2012

Alliance Oil och dess preferensaktie


Detta inlägg kommer behandla Alliance Oil och dess preferensaktie. Inlägget kommer bestå av tre delar, en företagsanalys av Alliance Oil, en kort beskrivning av vad preferensaktier är för något samt vad man sannolikt kan förvänta sig vid köp av Alliance Oils preferensaktier (teckningsperiod: 3-14 december 2012).

Företagsanalys Alliance Oil
Alliance Oil Company (”Alliance Oil”) är ett oljebolag verksamt i Kazakstan och Ryssland. Affärsidén är i korthet att producera olja, utveckla oljefält och prospekta för olja.


Hållpunkter från ovanstående sammanställning (och från årsredovisningarna)
  • Finanserna är inte Graham-starka. Balanslikviditeten (2011 års årsredovisning) uppgick till 1,80, vilket i sig inte är dåligt. Då de långfristiga skulderna uppgick till $ 1,73 miljarder, blir rörelsekapital subtraherat med långfristiga skulder $ -1,33 miljarder, vilket verkligen inte är bra. I analys publicerad på placera.nu skrivs ”vi ser inget oroväckande i skuldsättningsgraden”. Till skillnad från den analysförfattaren ser jag mycket allvarligt på skuldsättningsgraden och då i synnerhet att skulderna ökar. Att de långfristiga skulderna ökade med $ 0,6 miljarder från 2010 till 2011 bör tas på allvar, i synnerhet då de långfristiga skulderna numera överstiger börsvärdet.
  • Från 2007, vilket är så långt jag tillbaka jag analyserat, har bolaget redovisat bokföringsmässig vinst. Den (genomsnittliga) årliga EPS-tillväxen uppgick till 44,22 procent de senaste tre åren och 36,58 procent de senaste fyra åren.
  • Bolaget delar inte ut några pengar.
  • BNP Paribas (SUISSE) S.A., W8IMY innehar 23,5 procent och Alliance Group OJSC innehar 18,0 procent av aktiekapital och röster. I skiktet 0,9 till 3,9 procent av aktiekapital och röster återfinnes i allt väsentligt diverse fonder och institutionellt ägande.
  • Av vad jag kan urskilja utgörs ledningen av fem ryska medborgare som samtliga saknar direktägande i bolaget. Styrelseledamot tillika verkställande direktör Arsen E Idrisov uppges dock äga 5 procent av Alliance Group OJSC som i sin tur äger 18,0 procent av Alliance Oil, innebärande att han indirekt äger 0,9 procent av Alliance Oil.
  • ROE uppgick under 2007-2008 till 4-5 procent. 2009-2011 är en annan historia då genomsnittet uppgick till runt 16-17 procent (vilket sannolikt har att göra med övergången från West Siberian Resources till Alliance Oil, jag har dock ej fördjupat mig i detta).
Såhär långt ser Alliance Oil inte så farligt ut. Sammantaget ett högbelånat och riktigt snabbväxande bolag som dock inte delar ut några pengar. Jag har lite svårt att få grepp om ägandet men spontant är ägarbilden inte vad jag kallar ”gynnsam ägarbild”. Att ledningen i allt väsentligt saknar aktier i bolaget känns oroväckande då det tenderar till kortsiktighet i beslut och tjänstemannastyre.

När man analyserar kassaflödet ger dock Alliance Oil en helt annan bild, bolaget mår verkligen inte bra. Genomsnittlig CAPEX under perioden 2007-2011 uppgår till 120 procent av OCF, vilket gör att OE naturligtvis blir negativ. 2011 redovisade bolaget en vinst om $ 1,74 per aktie. Jag får dock OE under samma tid till $ -1,93 per aktie. Vid nuvarande växelkurs USD/SEK 6,60 innebär detta i klartext att bolaget 2011 redovisat en bokföringsmässig vinst om 11,48 kr per aktie, medan den ”verkliga vinsten” (förlusten) uppgick till -12,74 kr per aktie. Anledningen till att bolaget inte delar ut några pengar beror således på att man inte kan dela ut några pengar eftersom bolaget inte genererar något kassaflöde att dela ut. Det är även därför lånen ökar; likviditet (lån) behöver skjutas till för att driva verksamheten. Det bör i sammanhanget nämnas att 2011 inte är en isolerad händelse; 2008 och 2010 är samma visa – stora underskott som kräver extern finansiering. 2012 kommer sannolikt präglas av ytterligare ett stort underskott.

Alliance Oil är ett skolboksexempel varför det är enormt viktigt att analysera kassaflödet och att bilda sig en egen uppfattning angående om vinsten stöds av kassaflödet samt om eventuella utdelningar är långsiktigt hållbara (om bolaget har en sund utdelningspolicy).

Om preferensaktier (i korthet)
Preferensaktier är egentligen en gammal företeelse som är väldigt ovanlig i Sverige (betydligt vanligare i USA). Preferensaktier är en finansieringsform som enklast kan beskrivas som en blandning av aktier och lån. Som namnet föreslår är det en aktie (ingår i bolagets egna kapital) men till skillnad från vanliga aktier (som egentligen heter stamaktier) ger preferensaktierna oftast inte fullt deltagande i bolagets vinster då utdelningsnivån är fast och på förhand bestämd.

Vad innebär vad jag precis skrev? Man investerar vanligen i bolag med förhoppningen att intjäningsförmågan över tid skall öka samt att ägarna skall få del av den ökade intjäningsförmågan genom ökad utdelning. Preferensaktiernas utdelningsnivå är dock fast och redan på förhand bestämd varför man som preferensaktieägare således inte får ta del av eventuella framtida ökade utdelningar (som stamaktieägarna får ta del av). På detta sätt liknar preferensaktier obligationer mer än ”vanliga” aktier.

Generellt sett följer preferensaktier följande mönster. Det finns någon form av löfte om fast utdelning (aktieutdelningsnivån är på förhand bestämd), men någon garanti att erhålla denna utdelning kan inte ges. Rätten att erhålla ett på förhand fastställt belopp om bolaget likvideras (man ”får betalt” efter vanliga långivare, men före stamaktieägare). Preferensaktier ger ofta rösträtt.

Om man önskar mer information om preferensaktier i det enskilda fallet får man vackert läsa prospektet i det enskilda fallet.

Som jag skrev ovan finns dock ingen garanti för att utdelning skall utgå. Det beror på att beslut om aktieutdelning fattas av stämman och inte av styrelsen. Om stämman beslutar att utdelning inte skall utgå, utgår ingen utdelning. Preferensaktier har dock, som namnet föreslår, företräde (före stamaktierna) till utdelning. Om stamaktierna får utdelning får preferensaktierna således garanterat utdelning. Om stamaktierna blir utan utdelning kan även preferensaktierna bli utan utdelning, även om det inte nödvändigtvis behöver bli så.

I och med den begränsade uppsidan i preferensaktier (obligationsliknande värdepapper med begränsat deltagande i framtida vinster) är det extra viktigt att begränsa sin nedsida (man vill inte gärna ta en stor risk för att kunna erhålla en liten vinst).

För att begränsa nedsidan ska man som investerare således försäkra sig att man köper preferensaktier i bolag med stabila, jämna och långsiktigt hållbara kassaflöden samt gärna med tillräcklig räntetäckningsgrad.

Detta borde vara tillräckligt om preferensaktier för att nu övergå till Alliance Oils preferensaktier.

Alliance Oils preferensaktie
Antingen kommer Alliance Oils preferensaktier bli en mycket bra affär med 10-12 procents årlig direktavkastning som utbetalas i all evighet. Eller så kommer investeringen sluta i finansiell förödelse. Jag lutar åt det sistnämnda. Varför?

Jo, som jag beskrev ovan redovisar bolaget en bokföringsmässig vinst, medan bolaget egentligen (”kassaflödesmässigt”) gör årliga underskott. Alliance Oil genererar således, på egen hand, inget fritt kassaflöde som kan delas ut till ägarna. Vad ska man då dela ut? Lån? Uppta nya lån för att dela ut dessa pengar för att sedan åter ingen uppta nya lån..?

De ”nya pengarna” kommer förr eller senare ta slut och då sitter stämman och ska besluta om utdelning. Eftersom det inte finns medel att utbetala spelar det ingen roll vilket beslut stämman fattar, för det finns helt enkelt inga medel att utbetala.

Då sitter man där som investerare med sina preferensaktier som inte ger utdelning och som man dessutom betalt 5-6 gånger mer för än vad motsvarande mängd stamaktier skulle kostat (jämför föreslagen preferensaktiekurs om 250-300kr med dagens stamaktiekurs runt 50kr).

I realiteten skulle jag gissa att preferensaktieägarna får en vända med utdelning, men sedan är sannolikt det roliga slut.

Varför emitterar Alliance Oil preferensaktier om det nu verkar vara en mindre lukrativ investering för deltagande investerare?
  • Bolaget är i stort behov av kassaflöde för att kunna driva sin (förlustbringande) verksamhet vidare och gissningsvis har långivande banker fått nog alternativt att bristningsgränsen närmar sig.
  • Den högbelånade balansräkningen behöver ett ansiktslyft.
  • För den ”tjänstemannastyrande” styrelsen är preferensaktier sannolikt mycket goda nyheter. Styrelsens årliga bonus baseras på ”utfall enligt ett flertal nyckeltal” varav ett nyckeltal med hög sannolikhet är bokföringsmässig vinst. På vanliga banklån löper räntekostnader vilka belastar resultatet (räntekostnad leder till lägre resultat) medan eventuell utdelning till preferensaktieägare inte belastar resultatet. Som extern finansiering är preferensaktier således att föredra för styrelsen eftersom vinsten (och därmed sannolikt även bonusen) bli högre.

Detta blev ett långt inlägg, men kort sammanfattat: Alliance Oil är ett bolag jag personligen aldrig skulle investera i och dess preferensaktier kommer med hög sannolikhet att sluta med ekonomisk förödelse för investerarna.