Under det senaste året har jag tillämpat månatliga inköp. Fast inköpsbelopp på förutbestämt datum månad efter månad. Jag har märkt att detta passar mig väldigt bra, jag känner mig bekväm med det och jag kommer definitivt att fortsätta tillämpa detta. Nu har jag dock stött på ett ”problem”. Som många noterat är börsen för närvarande inte särskilt billig. Vid slutet av förra månaden kunde jag inte göra något inköp. De enda bolagen jag bedömer köpvärda till nuvarande kurser är sådana som jag redan är fulltankad i (och nej, jag är inte speciellt sugen att fingra på bolagskvaliteten och börja köpa mediokra företag). Frågan är då hur jag ska göra med kassan.
Jag tänker mig att om kurserna skulle falla tillbaka lite så kurserna hamnar i linje med vad jag tycker är rimliga inköpskurser, fortsätter jag med mina månatliga inköp.
Jag tänker mig vidare att de månader jag inte kan göra inköp p.g.a. för höga kurser, hamnar inköpsbeloppet i en fiktiv ”pott” som sedan ska användas vid nästa bredare börsfall.
Jag tänker mig att denna pott kan delas i säg sex lika stora delar när nästa breda börsfall inträffar och adderas till det vanliga månadsinköpet.
Inköp för en vanlig månad blir då X kr.
Inköp efter brett börsfall blir då X + Pott/6 under de sex månaderna som följer efter ett brett börsfall, för att därefter (när potten är spenderad) övergå till vanliga månatliga inköp om X kr igen.
Visar inlägg med etikett Investeringsteori. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Investeringsteori. Visa alla inlägg
onsdag 11 juni 2014
söndag 30 juni 2013
Investeringsteoretiska tankar (del 4)
Detta är min första lediga hemmahelg på jag vet inte hur länge. Jag tänkte därför passa på att skriva ner några tankar som snurrat i huvudet de senaste veckorna.
---------------------
Sedan tre månader tillbaka gör jag regelbundna inköp. Jag investerar ett på förhand bestämt belopp på ett på förhand bestämt datum. Jag har även bestämt mig för att vara relativt fullinvesterad hela tiden på årsbasis. Det innebär att jag adderar förväntat nysparande med förväntade aktieutdelningar (båda på årsbasis) och försöker fördela dessa relativt jämt över tolv inköpstillfällen. Eftersom min inkomst av tjänst och mina kapitalinkomster inte är 100 procent jämt fördelade över året byggs överskottslikviditet upp vissa månader och andra månader investerar jag mer än jag "får in". Sett på årsbasis är tanken att det ska gå ganska jämt upp. Såhär långt trivs jag väldigt bra med detta upplägg.
---------------------
Jag har gjort en helvändning angående mitt pensionssparande. Hittills har jag använt Grahams "75-25"-idé. Då det är ca 35 år tills dessa medel kommer tas i anspråk känns det inte motiverat att investera i räntepapper. Nästa gång marknaden får panik kommer jag därför övergå till fördelningen 100 procent aktiefonder. Även här görs regelbundna inköp, inköpet är dock betydligt mindre och görs automatiskt. Mitt val kommer falla på 100 procent Avanza Zero. Tanken bakom detta är helt enkelt att jag tror att svenska företag kommer fortsätta växa och uppvisa fint resultat de kommande tre fyra decennierna samt min tro att aktier över tid avkastar bättre än räntepapper (särskillt vid nu rådande ränteläge).
---------------------
Här och var ser jag investerare som på förhand bestämmer hur deras portfölj ska se ut. De listar ett antal bolag och på förhand bestämmer fördelningen bolagen emellan. Jag säger inte att detta är fel eller att det ens finns rätt och fel, men jag tycker man missar möjligheter när man gör på detta sätt. Naturligtvis ska man analysera ett flertal bolag och försöka identifiera bolag man gärna vill äga, men i vart fall för mig är det priset som är den i huvudsak avgörande faktorn. Det är möjligt att jag kommer ändra mig över tid, men som det är nu har jag inget emot att i säg nio månader i rad investera i ett enda bolag om jag bedömer att jag då får betydligt bättre värde per investerad krona i ifrågavarande bolag än vid investering i andra bolag. Annorlunda uttryckt, jag är villig att utnyttja felprissättningar i marknaden och därigenom under något år ha större positioner i vissa bolag än vad som annars vore att rekommendera (min syn på diversifiering återfinnes här).
---------------------
Sedan tre månader tillbaka gör jag regelbundna inköp. Jag investerar ett på förhand bestämt belopp på ett på förhand bestämt datum. Jag har även bestämt mig för att vara relativt fullinvesterad hela tiden på årsbasis. Det innebär att jag adderar förväntat nysparande med förväntade aktieutdelningar (båda på årsbasis) och försöker fördela dessa relativt jämt över tolv inköpstillfällen. Eftersom min inkomst av tjänst och mina kapitalinkomster inte är 100 procent jämt fördelade över året byggs överskottslikviditet upp vissa månader och andra månader investerar jag mer än jag "får in". Sett på årsbasis är tanken att det ska gå ganska jämt upp. Såhär långt trivs jag väldigt bra med detta upplägg.
---------------------
Jag har gjort en helvändning angående mitt pensionssparande. Hittills har jag använt Grahams "75-25"-idé. Då det är ca 35 år tills dessa medel kommer tas i anspråk känns det inte motiverat att investera i räntepapper. Nästa gång marknaden får panik kommer jag därför övergå till fördelningen 100 procent aktiefonder. Även här görs regelbundna inköp, inköpet är dock betydligt mindre och görs automatiskt. Mitt val kommer falla på 100 procent Avanza Zero. Tanken bakom detta är helt enkelt att jag tror att svenska företag kommer fortsätta växa och uppvisa fint resultat de kommande tre fyra decennierna samt min tro att aktier över tid avkastar bättre än räntepapper (särskillt vid nu rådande ränteläge).
---------------------
Här och var ser jag investerare som på förhand bestämmer hur deras portfölj ska se ut. De listar ett antal bolag och på förhand bestämmer fördelningen bolagen emellan. Jag säger inte att detta är fel eller att det ens finns rätt och fel, men jag tycker man missar möjligheter när man gör på detta sätt. Naturligtvis ska man analysera ett flertal bolag och försöka identifiera bolag man gärna vill äga, men i vart fall för mig är det priset som är den i huvudsak avgörande faktorn. Det är möjligt att jag kommer ändra mig över tid, men som det är nu har jag inget emot att i säg nio månader i rad investera i ett enda bolag om jag bedömer att jag då får betydligt bättre värde per investerad krona i ifrågavarande bolag än vid investering i andra bolag. Annorlunda uttryckt, jag är villig att utnyttja felprissättningar i marknaden och därigenom under något år ha större positioner i vissa bolag än vad som annars vore att rekommendera (min syn på diversifiering återfinnes här).
tisdag 7 maj 2013
Investeringsteoretiska tankar (del 3)
Som bekant har jag inte varit tillfreds med mina inköpsrutiner och min hantering av räntebärande medel i portföljen. Jag har funderat kring både flexibla och mekaniska förhållningssätt, räntebärande medels andel av portföljen och sinnrika lösningar kring hur den räntebärande andelen av portföljen kan användas vid börsnedångar. Jag har lärt mig en del och ångrar inte att jag lagt energi på att fundera i dessa banor. Kort sagt är jag dock inte nöjd med de slutsatser jag hittills dragit. Ett problem är att det mig veterligen inte finns någon annan som präntat ner några geniala tankar på detta område heller. Är det få som funderat kring detta ämne? Osannolikt. Finns det på tok för många variabler för att komma fram till något vettigt? Jag börjar nog tro att detta ligger närmare sanningen.
Jag tänkte därför lämna tankegångarna kring vad som sannolikt vore ett optimalt förhållningssätt för att istället fokusera på mina styrkor och från dessa få fram ett förhållningssätt. Mina styrkor (vilka förmodligen även gäller de flesta av mina läsare), när det gäller att investera i kapitalmarknaderna, är enligt mig själv följande:
Detta till skillnad från någon som känner sig tvingad att snabbt tjäna pengar i kapitalmarknaderna och som inte kan värdera värdepapper. Då riskerar man att köpa värdepapper dyrt (och därmed dra på sig onödigt hög risk) eller att ägna sig åt spel/spekulation då man har oddsen mot sig. Man försöker forcera fram avkastning, vilket oftast inte slutar väl.
Sammantaget innebär det sagda att jag börjar tro att det vettigaste för mig vore att vara relativt fullinvesterad hela tiden (endast ha någon procent räntebärande till följd av att mina inkomster inte är 100 procent jämt fördelade över året), att göra regelbundna inköp så länge jag hittar rimligt värderade aktier, att endast köpa välskötta bolag och sist men inte minst att förlita mig på kapitalismen och att låta tiden göra sitt.
Jag tänkte därför lämna tankegångarna kring vad som sannolikt vore ett optimalt förhållningssätt för att istället fokusera på mina styrkor och från dessa få fram ett förhållningssätt. Mina styrkor (vilka förmodligen även gäller de flesta av mina läsare), när det gäller att investera i kapitalmarknaderna, är enligt mig själv följande:
- Jag behöver inte kapitalmarknaderna, jag har ett arbete och tjänar de pengar jag behöver. Jag investerar i kapitalmarknaderna för att jag över tid vill tjäna pengar, inte för att jag måste tjäna pengar.
- Jag kan värdera värdepapper och identifiera bra bolag (jag kan dock naturligtvis bli bättre på det)
- Göra regelbundna inköp. Investera ett på förhand bestämt belopp varje månad så länge jag hittar aktier i bra bolag till ett rimligt pris. Handlas inte aktier i bra bolag till rimligt pris avvaktar jag (tålamod). I takt med att förvärvsinkomst och kapitalinkomst ökar, ökar det månatliga investeringsbeloppet.
- Inte förlora pengar. Investera i ett fåtal bra bolag, det vill säga bolag med stark balansräkning, bra historik, fin tillväxt, gynnsam ägarbild, kompetent ledning, stabila kassaflöden m.m. (de gamla vanliga kriterierna jag tittar på i mina företagsanalyser).
- Compounding. Att sedan låta kapitalismen göra sitt och inte underskatta effekten av ränta-på-ränta och att ha pengar investerade i kapitalmarknaden över lång tid.
Detta till skillnad från någon som känner sig tvingad att snabbt tjäna pengar i kapitalmarknaderna och som inte kan värdera värdepapper. Då riskerar man att köpa värdepapper dyrt (och därmed dra på sig onödigt hög risk) eller att ägna sig åt spel/spekulation då man har oddsen mot sig. Man försöker forcera fram avkastning, vilket oftast inte slutar väl.
Sammantaget innebär det sagda att jag börjar tro att det vettigaste för mig vore att vara relativt fullinvesterad hela tiden (endast ha någon procent räntebärande till följd av att mina inkomster inte är 100 procent jämt fördelade över året), att göra regelbundna inköp så länge jag hittar rimligt värderade aktier, att endast köpa välskötta bolag och sist men inte minst att förlita mig på kapitalismen och att låta tiden göra sitt.
lördag 6 april 2013
Investeringsteoretiska tankar (del 2)
Nu tänkte jag fortsätta där jag slutade med förra veckans investeringsteoretiska tankar.
--------------
Jag har funderat en del kring hur mina (för närvarande) tre trancher ska användas. Som jag ser det finns två alternativ: 1) en flexibel approach innebärande att trancherna kan användas så snart en aktie faller under förutbestämda gränser eller 2) att trancherna endast kan användas på "inköpsdagen" varje månad, dvs. tillsammans med mitt månatliga inköp.
Fördelen med den flexibla approachen är att den är flexibel, dvs. att ett sådant förhållningssätt gör det möjligt att t.ex. köpa aktier mitt i månaden precis efter att ett portföljbolag kommit med en halvdålig rapport som marknaden överreagerat på. En nackdel är att det blir fler inköpsdagar och därmed sannolikt högre transaktionskostnader. Den flexibla approachen skulle dock onekligen innebära ett timing-moment samt fler beslut att fatta, vilket jag känner mig mindre komfortabel med. Att endast tillåta sig använda trancherna på inköpsdagen kommer sannolikt även skänka sinnesro eftersom man då kan sluta fundera på om man missar bra köplägen mitt i månaden.
Det kan kanske tyckas tråkigt, men tills vidare kommer mina trancher endast användas på inköpsdagen.
--------------
De månatliga inköpen tänkte jag skall understiga det belopp som jag överför till aktieportföljen varje månad. Inköpet skulle kunna vara säg 80 procent av överföringen. Exempel. Man överför 10 tkr till portföljen varje månad. Av dessa 10 tkr går säg 8 tkr till inköp och resterande 2 tkr läggs till räntesparande. Man gör då ett skapligt inköp varje månad, samtidigt som man möjliggör för trancherna att "självläka". Annorlunda uttryckt, en del går till inköp direkt och en mindre del används till framtida inköp nästa gång marknaden gör ett nosedive.
--------------
Att belåna portföljen känns logiskt. Avanzas "superlånet" har nu utlåningsränta om 2,49 procent (effektiv årsränta 2,52 procent). Eftersom, utlåningsränta < min förväntade avkastning borde jag låna. Jag tror dock att man med belåning, som med allt annat, genomgår en normaliseringsprocess. I början kanske 10 procents belåning känns mycket, tre år senare sitter man med 25 procent och funderar på att öka till 30. Vid framgångar skulle detta sannolikt kännas genialt. Men plötsligt händer det som inte kunde hända.. Nej, tack. Jag kommer även fortsättningsvis hålla min privatekonomi obelånad. Jag kan i denna del rekommendera att Du läser The rise and fall of Andy Zaky av Philip Elmer-DeWitt om Du inte redan gjort det.
Åter igen, det kan tyckas tråkigt, men jag är en stor förespråkare av direktägande av riktiga aktier för riktiga pengar.
--------------
Jag har funderat en del kring hur mina (för närvarande) tre trancher ska användas. Som jag ser det finns två alternativ: 1) en flexibel approach innebärande att trancherna kan användas så snart en aktie faller under förutbestämda gränser eller 2) att trancherna endast kan användas på "inköpsdagen" varje månad, dvs. tillsammans med mitt månatliga inköp.
Fördelen med den flexibla approachen är att den är flexibel, dvs. att ett sådant förhållningssätt gör det möjligt att t.ex. köpa aktier mitt i månaden precis efter att ett portföljbolag kommit med en halvdålig rapport som marknaden överreagerat på. En nackdel är att det blir fler inköpsdagar och därmed sannolikt högre transaktionskostnader. Den flexibla approachen skulle dock onekligen innebära ett timing-moment samt fler beslut att fatta, vilket jag känner mig mindre komfortabel med. Att endast tillåta sig använda trancherna på inköpsdagen kommer sannolikt även skänka sinnesro eftersom man då kan sluta fundera på om man missar bra köplägen mitt i månaden.
Det kan kanske tyckas tråkigt, men tills vidare kommer mina trancher endast användas på inköpsdagen.
--------------
De månatliga inköpen tänkte jag skall understiga det belopp som jag överför till aktieportföljen varje månad. Inköpet skulle kunna vara säg 80 procent av överföringen. Exempel. Man överför 10 tkr till portföljen varje månad. Av dessa 10 tkr går säg 8 tkr till inköp och resterande 2 tkr läggs till räntesparande. Man gör då ett skapligt inköp varje månad, samtidigt som man möjliggör för trancherna att "självläka". Annorlunda uttryckt, en del går till inköp direkt och en mindre del används till framtida inköp nästa gång marknaden gör ett nosedive.
--------------
Att belåna portföljen känns logiskt. Avanzas "superlånet" har nu utlåningsränta om 2,49 procent (effektiv årsränta 2,52 procent). Eftersom, utlåningsränta < min förväntade avkastning borde jag låna. Jag tror dock att man med belåning, som med allt annat, genomgår en normaliseringsprocess. I början kanske 10 procents belåning känns mycket, tre år senare sitter man med 25 procent och funderar på att öka till 30. Vid framgångar skulle detta sannolikt kännas genialt. Men plötsligt händer det som inte kunde hända.. Nej, tack. Jag kommer även fortsättningsvis hålla min privatekonomi obelånad. Jag kan i denna del rekommendera att Du läser The rise and fall of Andy Zaky av Philip Elmer-DeWitt om Du inte redan gjort det.
Åter igen, det kan tyckas tråkigt, men jag är en stor förespråkare av direktägande av riktiga aktier för riktiga pengar.
lördag 30 mars 2013
Investeringsteoretiska tankar
Den senaste tiden har jag funderat en hel del kring investeringsteori och hur man bör bete sig i vissa situationer. Det finns inga "svar" på dessa problemställningar. Det är upp till var och en att göra vad göra vad man känner sig komfortabel med. Jag är inte riktigt nöjd med mina rutiner och försöker nu få ordning på det.
Att man ska köpa aktier när de börjar bli billiga är nog ganska uppenbart för mina läsare. Men hur länge bör man göra det egentligen? En aktie blir billig, man köper, den går ner mer, man köper ännu mer, den vänder upp och man är ett geni. För de som köpt Apple eller Fortum den senaste tiden har kanske märkt att det inte är såhär enkelt alla gånger. Apple och Fortum har gått ner, gått ner, gått ner, gått ner och när man för tredje gången trott att de inte kan sjunka mer tappar de ännu mer. Har vi nått botten nu?
Säg att man under "normala" omständigheter vill ha Apple runt 15% av portföljen. Säg att man hade 15% vid kursen $700, ökade till 20% vid $600 och 25% vid $550. Om kursen hade vänt vid $550 hade någon svårare gränsdragningsproblematik inte uppstått, men beakta scenariot att kursen fortsätter falla (precis som den gjort). Bör man då öka till 30% vid $500, 35% vid $450 och 40% vid $400? Aktien kanske först bottnar vid säg $200 om den överhuvudtaget bottnar. Detta är en för mig svår fråga. Å ena sidan vill jag öka i takt med att en aktie sjunker, men samtidigt vill jag inte försätta mig i en all-in liknande situation jag kanske inte reder ut.
För närvarande sparar jag pengar varje månad, men jag köper inte aktier varje månad. Ibland kan det gå säg två månader utan att jag köpt någonting och ibland köper jag aktier säg två gånger samma månad. Jag försöker inte tajma marknaden, det har bara blivit så. Förmodligen i brist på (vettiga?) rutiner. Detta känns inte önskvärt.
Jag har inga etiska problem med att ombalansera portföljen. Det krävs inte speciellt avancerad matematik för att bevisa att det generellt sett är vettigt att flytta medel från en aktie som är 15 procent "för dyr" till en som är 15 procent "för billig". Jag har dock i efterhand alltid, oberoende av hur kursutvecklingen gått, ångrat att jag sålt aktier i riktigt fina bolag pga att ett annat riktigt fint bolag för stunden råkar vara lite billigare.
De "motiverade inköpskurserna" jag använder mig av är konservativa. Bara för att en aktie enligt mina siffror är 15 procent dyrare än vad fundamenta motiverar behöver nödvändigtvis inte betyda att aktien är övervärderad. Dessutom är antaganden om EPS, EPS-tillväxt etc i många fall (väldigt?) godtyckliga. De "motiverade kurserna" som jag räknat fram är inte alls så exakta som siffrorna kan se ut att vara. Det är stor risk att standardavvikelsen är ganska stor, om vi pratar statistiktermer.
För cirka två månader sedan skrev jag ett inlägg om räntebärande medels andel av portföljen. Jag var då inne på fyra trancher om fem procent vardera. Detta har mognat fram och jag tror mig i dagsläget ligga närmare tre trancher om fem procent vardera. T1 förväntar jag mig kunna hålla investerad relativt ofta varför det i praktiken förmodligen kommer innebära att tio procent av portföljen är räntebärande. Jag har starka influenser av bl.a. Peter Lynch som alltid var i princip fullinvesterad. Man kan då fråga sig varför jag ska ha likvida medel liggande. Svaret ligger inte i att kunna öka när marknaden dyker (även om det är en mycket trevlig bieffekt). Svaret ligger snarare i stabilitet och kapitalsäkring än i förräntning.
Jag är, karriär- och investeringsmässigt, ung varför jag vill ha mycket tillväxt i portföljen. Bolag som växer i takt med inflationen lockar mig inte speciellt mycket. När man letar tillväxtföretag stöter man oftast på bolag i snabbrörliga branscher. Jag är förvisso restriktiv när det gäller att investera i bolag i snabbröliga branscher, jag har dock ej och kommer sannolikt heller aldrig ha nolltolerans. Jag funderar dock starkt på att ta ytterligare en sida ur Lynchs böcker och bli än mer restriktiv. Ett konkret exempel skulle kunna vara mer Beijer Alma/Swedol, mindre Axis/Net Entertainment.
Avslutning
Nu börjar det bli dags att runda av inlägget.
Angående problemet med aktieköp så löser det sig i praktiken av sig själv om man slutar ombalansera portföljen, för då kommer det inte finnas tillräckligt med medel för att hamna i all-in liknande situationer. Om man känner sig komfortabel med att ett bolag "under normala omständigheter" utgör 15 procent av portföljen, kan det vara en god idé att begränsa innehavet vid felprissättningar i marknaden till maximalt säg 15+10=25 procent av portföljen.
Inköpsrutinerna är lätta att åtgärda. Så snart jag sparat ihop likvida medel uppgående till tre trancher om fem procent vardera ska jag börja köpa aktier för ett på förhand bestämt belopp på eftermiddagen den 26e varje månad. Om 26e är en helgdag gör inköp på nästföljande handelsdag. Så, nu var det bestämt.
Jag ska sluta ombalansera portföljen såvida något innehav inte är uppenbart övervärderat. Med uppenbart övervärderat avser jag här kurser säg 40-50 procent över mina motiverade inköpskurser. Att kräva margin of safety vid inköp och övervärdering vid ombalansering känns rimligt. Att sälja (sälja som i att ta ut pengar från portföljen) kommer jag inte göra såvida pengarna inte behövs för fastighets- eller lägenhetsköp.
Att avsätta plats i portföljen för trancher och att bli än mer restriktiv mot att investera i snabbrörliga branscher känns vettigt. Även om kapitalsäkring inte är speciellt upphetsande känns det långsiktigt som en nödvändighet.
------------
Att man ska köpa aktier när de börjar bli billiga är nog ganska uppenbart för mina läsare. Men hur länge bör man göra det egentligen? En aktie blir billig, man köper, den går ner mer, man köper ännu mer, den vänder upp och man är ett geni. För de som köpt Apple eller Fortum den senaste tiden har kanske märkt att det inte är såhär enkelt alla gånger. Apple och Fortum har gått ner, gått ner, gått ner, gått ner och när man för tredje gången trott att de inte kan sjunka mer tappar de ännu mer. Har vi nått botten nu?
Säg att man under "normala" omständigheter vill ha Apple runt 15% av portföljen. Säg att man hade 15% vid kursen $700, ökade till 20% vid $600 och 25% vid $550. Om kursen hade vänt vid $550 hade någon svårare gränsdragningsproblematik inte uppstått, men beakta scenariot att kursen fortsätter falla (precis som den gjort). Bör man då öka till 30% vid $500, 35% vid $450 och 40% vid $400? Aktien kanske först bottnar vid säg $200 om den överhuvudtaget bottnar. Detta är en för mig svår fråga. Å ena sidan vill jag öka i takt med att en aktie sjunker, men samtidigt vill jag inte försätta mig i en all-in liknande situation jag kanske inte reder ut.
------------
För närvarande sparar jag pengar varje månad, men jag köper inte aktier varje månad. Ibland kan det gå säg två månader utan att jag köpt någonting och ibland köper jag aktier säg två gånger samma månad. Jag försöker inte tajma marknaden, det har bara blivit så. Förmodligen i brist på (vettiga?) rutiner. Detta känns inte önskvärt.
------------
Jag har inga etiska problem med att ombalansera portföljen. Det krävs inte speciellt avancerad matematik för att bevisa att det generellt sett är vettigt att flytta medel från en aktie som är 15 procent "för dyr" till en som är 15 procent "för billig". Jag har dock i efterhand alltid, oberoende av hur kursutvecklingen gått, ångrat att jag sålt aktier i riktigt fina bolag pga att ett annat riktigt fint bolag för stunden råkar vara lite billigare.
De "motiverade inköpskurserna" jag använder mig av är konservativa. Bara för att en aktie enligt mina siffror är 15 procent dyrare än vad fundamenta motiverar behöver nödvändigtvis inte betyda att aktien är övervärderad. Dessutom är antaganden om EPS, EPS-tillväxt etc i många fall (väldigt?) godtyckliga. De "motiverade kurserna" som jag räknat fram är inte alls så exakta som siffrorna kan se ut att vara. Det är stor risk att standardavvikelsen är ganska stor, om vi pratar statistiktermer.
------------
För cirka två månader sedan skrev jag ett inlägg om räntebärande medels andel av portföljen. Jag var då inne på fyra trancher om fem procent vardera. Detta har mognat fram och jag tror mig i dagsläget ligga närmare tre trancher om fem procent vardera. T1 förväntar jag mig kunna hålla investerad relativt ofta varför det i praktiken förmodligen kommer innebära att tio procent av portföljen är räntebärande. Jag har starka influenser av bl.a. Peter Lynch som alltid var i princip fullinvesterad. Man kan då fråga sig varför jag ska ha likvida medel liggande. Svaret ligger inte i att kunna öka när marknaden dyker (även om det är en mycket trevlig bieffekt). Svaret ligger snarare i stabilitet och kapitalsäkring än i förräntning.
------------
Jag är, karriär- och investeringsmässigt, ung varför jag vill ha mycket tillväxt i portföljen. Bolag som växer i takt med inflationen lockar mig inte speciellt mycket. När man letar tillväxtföretag stöter man oftast på bolag i snabbrörliga branscher. Jag är förvisso restriktiv när det gäller att investera i bolag i snabbröliga branscher, jag har dock ej och kommer sannolikt heller aldrig ha nolltolerans. Jag funderar dock starkt på att ta ytterligare en sida ur Lynchs böcker och bli än mer restriktiv. Ett konkret exempel skulle kunna vara mer Beijer Alma/Swedol, mindre Axis/Net Entertainment.
------------
Avslutning
Nu börjar det bli dags att runda av inlägget.
Angående problemet med aktieköp så löser det sig i praktiken av sig själv om man slutar ombalansera portföljen, för då kommer det inte finnas tillräckligt med medel för att hamna i all-in liknande situationer. Om man känner sig komfortabel med att ett bolag "under normala omständigheter" utgör 15 procent av portföljen, kan det vara en god idé att begränsa innehavet vid felprissättningar i marknaden till maximalt säg 15+10=25 procent av portföljen.
Inköpsrutinerna är lätta att åtgärda. Så snart jag sparat ihop likvida medel uppgående till tre trancher om fem procent vardera ska jag börja köpa aktier för ett på förhand bestämt belopp på eftermiddagen den 26e varje månad. Om 26e är en helgdag gör inköp på nästföljande handelsdag. Så, nu var det bestämt.
Jag ska sluta ombalansera portföljen såvida något innehav inte är uppenbart övervärderat. Med uppenbart övervärderat avser jag här kurser säg 40-50 procent över mina motiverade inköpskurser. Att kräva margin of safety vid inköp och övervärdering vid ombalansering känns rimligt. Att sälja (sälja som i att ta ut pengar från portföljen) kommer jag inte göra såvida pengarna inte behövs för fastighets- eller lägenhetsköp.
Att avsätta plats i portföljen för trancher och att bli än mer restriktiv mot att investera i snabbrörliga branscher känns vettigt. Även om kapitalsäkring inte är speciellt upphetsande känns det långsiktigt som en nödvändighet.
söndag 27 januari 2013
Tankar om räntebärande medels andel av portföljen
Ända sedan jag började investera i aktier har jag funderat kring räntebärande medels andel av portföljen (och aktiers andel av portföljen). Trots lång tids funderande anser jag mig inte kommit fram till något revolutionerande.
Mig veterligen har det inte författats utförliga/vettiga tankar om detta ämne. Ben Graham har föreslagit att den räntebärande andelen skall ligga mellan 25-75 procent (och då följaktligen att resterande 75-25 procent skall utgöra aktier). Andra investerare, såsom Peter Lynch var alltid ganska fullinvesterad (dock hade han tidvis 1400 bolag i portföljen, vilket leder till goda allokeringsmöjligheter).
Investeringsverksamhet är en konst snarare än en vetenskap. Detta gäller även för andel räntebärande medel i portföljen. Det finns alldeles för många okända variabler för att räkna på vad som vore optimalt. Olika investerare har haft olika strategier som fungerat bra. Då det inte finns några rätt och fel är det upp till var och en att hitta en filosofi som man känner sig bekväm med.
I teorin
I grunden finns det två motstående intressen. Å ena sidan förväntas aktiemarknaden stiga över tid. Man vill därför inte ha "för mycket" likvida medel i portföljen eftersom man då tappar avkastning. Å andra sidan vill man dock ha möjlighet att köpa aktier billigt när marknaden går genom sina oundvikliga deppiga cykler. Det gäller därför att uppnå en balans man känner sig bekväm med.
Det är omöjligt att säga hur länge marknaden kommer deppa och hur lågt kurserna kommer sjunka varför det behövs en disciplinerad approach för hur den räntebärande andelen skall användas. Man vill inte använda hela den räntebärande andelen samtidigt vid en tioprocentig nedgång om marknaden fortsätter ner 40 procent till. Man vill dock ej heller sitta och vänta på att marknaden skall sjunka 50 procent, för det kanske den aldrig gör (man missar då ett fint köpläge).
Om man är villig att allokera om medel i portföljen behövs mindre räntebärande andel än om man inte är villig att omallokera. Detta är dock liten tröst vid breda nedgångar i marknaden.
Personligen har jag inget mot att omallokera medel i portföljen (jag flyttar gärna medel från ett uppenbarligen övervärderat innehav till ett uppenbarligen undervärderat innehav). Hittills har jag därför klarat mig ganska bra med 5-10 procent likvida medel. I praktiken är marknaden dock vanligtvis inte så vänlig att den värderar upp ett innehav samtidigt som den värderar ner ett annat. Detta gör att man kan "tvingas" sälja ett väldigt fint bolag som är rimligt värderat bara för att ett annat fint bolag blivit billigt. Så vill jag inte ha det.
Det är inte speciellt realistiskt att förvänta sig att HM skall sjunka 50 procent under vad fundamenta motiverar speciellt ofta (sannolikheten att en cyklisk rackare som Boliden gör detta är större). Jag äger också mycket hellre wonderful companies än value plays. Man måste därför göra skillnad mellan wonderful companies och value plays.
I praktiken
Jag sitter nu och funderar på ett system med fyra trancher om fem procent vardera, där trancherna används vid följande MOS:
Wonderful company
|
Value play
|
|
T1
|
10,00%
|
20,00%
|
T2
|
15,00%
|
30,00%
|
T3
|
20,00%
|
40,00%
|
T4
|
25,00%
|
50,00%
|
Månadssparande som inte investeras direkt går in i T1 (T1 kan därför växa sig större än 5 procent).
Avyttringar går in i trancherna snarare än direkt in i andra bolag.
Rimligt värderade fina bolag skall bli lämnade i fred trots att ett annat fint bolag är billigt.
Trimmande av övervärderade innehav skall inte överstiga förutbestämda nivåer av portföljen.
Avslutande ord
Som Du säkert förstått vid detta laget återstår mycket funderande från min sida. Ovanstående är bara inledande funderingar.
Vidare läsning
Finanstankar har skrivit ett inlägg om detta ämne där han dragit liknande slutsatser. Jag rekommenderar att Du läser hans inlägg också.
söndag 18 november 2012
Investeringspsykologi
De senaste två månaderna har min portfölj tappat ungefär 18 procentenheter. Detta är ingen häpnadsväckande nedgång, men det är betydligt mer än index som tappat ungefär fem procentenheter under samma tidsperiod. För den som inte är orienterad inom värdeinvestering är det lätt att göra raka motsatsen till vad som "makes sense". Jag tänkte därför skriva några rader om investeringspsykologi.
Det är i det långsiktiga aktieägandets natur, med skiftande öden i marknader och ekonomier, att man från tid till annan får se sin portfölj sjunka kraftigt. Man måste vara villig att agera med jämnmod till kraftiga kursnedgångar. Inte bara en sådan nedgång som jag fått erfara de senaste två månaderna, utan även riktigt kraftiga nedgångar som om säg 50 procent som sannolikt kommer ske två-tre gånger per århundrade. Om man ska vara långsiktig aktieägare måste man vara villig att agera med jämnmod till sådana nedgångar och ha ett temperament att vara mer filosofisk kring marknadsfluktuationer. Visst är prisnedgångar dåligt för säljare, men de är bra för köpare. Den långsiktige aktieägaren ska se marknadsfluktuationer som sin vän snarare än sin fiende, för det är trots allt kraftiga nedgångar som gör riktigt lukrativa affärer möjliga.
Hur orolig är jag just nu? Jag är inte alls orolig, av vad jag kan döma har inget fundamentalt ändrats i mina bolag. I korthet tycker jag att Mr Market överreagerat, precis som han från tid till annan gör. Jag har naturligtvis inte sålt några aktier och jag har samtidigt passat på att öka i de bolag jag tycker är minst effektivt prissatta. Förr eller senare kommer detta sannolikt visa sig vara bra affärer, även om kurserna i dagsläget fortsatt sjunka sedan jag ökade.
tisdag 6 november 2012
Ägarstruktur
Något jag i allmänhet inte tycker belyses nog vid företagsanalys är bolagets ägarstruktur. Den som följt min blogg ett tag (eller någon av mina bloggkollegor som belyser dessa frågor) kan ha lagt märke till att jag alltid skriver en passus om ägarstrukturen. Om man är helt ny till fundamentalanalys kanske man inte ens funderat över att ägarstrukturen är viktig, men det är den. Vad jag brukar fundera på i dessa sammanhang är bl.a. följande. Finns det någon storägare? Om ja, vem? Hur stor andel av kapitalet och rösterna innehar han/hon? Har han/hon röstmajoritet? Är storägaren grundare? Är ägarens familj aktiv i bolaget?
Man kan fråga sig varför ägarstrukturen är viktig. Som Du säkerligen förstår finns det inget definitivt svar på denna frågeställning. Jag brukar dock ta fasta på följande tre faktorer: 1) Förmögenhet, 2) Sysselsättning och 3) Stolthet.
Jag skulle vilja hävda att oavsett om ett bolag har svenskt, europeiskt, amerikanskt eller asiatiskt ägande har familjeägda bolag sannolikt dessa tre faktorer gemensamt och dessa tre faktorer kommer även sannolikt att innebära att företaget drivs mer ansvarsfullt. Varför?
Vi börjar med 1) Förmögenhet. Storägaren, vilket ofta är en ägarfamilj, har vanligen för familjen räknat (mycket) stor del av sin förmögenhet investerat i bolaget. Eftersom ägarfamiljens egen förmögenhet således, i allt väsentligt, kommer följa bolagets utveckling är det högst sannolikt att ägarfamiljen kommer göra allt som står i dess makt för att tillse att bolaget går en ljus framtid till mötes.
2) Sysselsättning. Denna punkt är vanligen underordnad punkt ett, men det är inte ovanligt att flera medlemmar av ägarfamiljen arbetar i bolaget varför man gärna vill att bolaget ska överleva för att kunna fortsätta ha ett arbete att gå till.
3) Stolthet. Desto viktigare är stolthet, i synnerhet för de ägarfamiljer som redan är ekonomiskt oberoende. Om en familj byggt upp ett företag under säg en eller två generationer, kommer det finnas ett mycket starkt band till företaget. Man vill inte rasera det man själv eller sina föräldrar byggt upp och man kanske vill att sina barn eller barnbarn en dag skall ta vid verksamheten. Folk på orten, eller kanske i hela landet, kanske känner till vilka som äger bolaget. Företagets framgång blir en statussymbol för ägarfamiljen. Ägarfamiljen har också ett socialt ansvar gentemot arbetstagarna, bolaget kanske är den huvudsakliga arbetsplatsen på orten. Kort sagt, det är inte ovanligt att det finns mycket stolthet förknippat med bolagets fortsatta välstånd varför man kan utgå från att huvudägaren sannolikt kommer göra allt för att bolaget skall fortsätta blomstra.
Vad står man som investerare för risk om man investerar i ett bolag utan en stark huvudägare?
- Kortsiktighet (snarare än långsiktighet) i beslut.
- Att det saknas någon som tar huvudansvaret för att ledningen sköter sig (att ledningen sätter bolaget i första rummet snarare än att försöka berika sig själv).
- Allmänt oansvarigt beteende som lätt kan uppstå om man handhar "andras pengar".
Notera dock att när man analyserar företag skall vikt självfallet också läggas på andra faktorer än ägarstrukturen, ägarstrukturen är bara en av många faktorer som skall vägas in.
lördag 6 oktober 2012
Att långsiktigt slå index
Från tid till annan publiceras artiklar med budskapet att man inte långsiktigt kan slå index, se t.ex. "You can't beat the market, so stop trying". Att man inte långsiktigt kan slå index är självfallet dumheter, det är klart man kan slå index. Berkshire har slått index i över fyra decennier.
Berkshire's Corporate Performance vs the S&P 500 1965-2011 (sid. 4): Berkshire har 19,8 procent compounded annual gain mot marknadens 9,2%. Warren Buffets Berkshire Hathaway är självfallet ingen isolerad händelse; det finns mängder med investerare som lyckats genom åren, se t.ex. Walter Schloss, Philip A. Fisher, Peter Lynch och (Sir) John Templeton.
Hur man slår index (teoretiskt)
- Hoppa in och ut ur marknaden (vara med vid uppgång och hålla sig borta vid nedgång)
- Hävstång (avkastning > låneränta)
- Aktieval (välja bolag som överpresterar index och undvika bolag som underpresterar index)
- Inköpspris (köpa bolag under dess fundamentala värde)
- Focused investing (man behöver inte diversifiera)
Att hoppa in och ut ur marknaden, att vara med vid uppgång och stå vid sidan vid nedgång är galenskap. Det finns mig veterligen ingen som uppvisat ett bra långsiktigt resultat på detta sätt. Framgångsrika investerare har erhållit fin avkastning på vitt skiljda sätt - allt från att köpa kvalitetsbolag till att köpa billigt skräp. Det finns dock en sak samtliga framgångsrika investerare har gemensamt. Det är att de förstått att man förstör avkastning genom att hoppa in och ut ur marknaden. Ju tidigare man förstår detta, ju tidigare kan man börja tjäna pengar på marknadens irrationella beteende.
Hävstång (leverage) ökar avkastningen när: avkastning > låneränta. I detta inlägg nöjer jag mig med att avråda från (finansiell) hävstång. I ett framtida inlägg skall jag dock utforska när och hur den intelligente investeraren kan använda hävstång för att öka avkastningen.
Att investera i mycket framgångsrika bolag skapar riktigt hög avkastning. En Coca-Cola aktie köpt för $ 19 med återinvesterade utdelningar år 1919 skulle nu vara värd över $ 5.000.000. På samma sätt kan man spara en och annan krona genom att t.ex. inte köpa Nokia 2008.
Oberoende av vad folk säger leder lågt inköpspris (pris < fundamentalt värde) till lägre risk och högre potentiell avkastning.
Att inneha 200 aktier med 0,5 procent av portföljvärdet i varje aktie gör att det blir i princip omöjligt att slå index. De flesta framgångsrika investerare kör ganska koncentrerade portföljer och investerar endast i det de verkligen tror på. Min essä om diversifiering kan vara en bra utgångspunkt.
Hur man slår index (i praktiken)
- Aktieval. Välj Dina bolag med omsorg. Graham, Fisher, Buffet m.fl. har förklarat vad man kan leta efter och vad man kan undvika.
- Inköpspris. Beräkna fundamentalt värde och betala inte mer än detta.
- Focused investing. Investera endast i ett fåtal bolag Du verkligen tror på.
- Hävstång kan användas i vissa situationer. Generellt avråder jag dock investerare från att belåna portföljen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)