Tankar om räntebärande medels andel av portföljen

Ända sedan jag började investera i aktier har jag funderat kring räntebärande medels andel av portföljen (och aktiers andel av portföljen). Trots lång tids funderande anser jag mig inte kommit fram till något revolutionerande.

Mig veterligen har det inte författats utförliga/vettiga tankar om detta ämne. Ben Graham har föreslagit att den räntebärande andelen skall ligga mellan 25-75 procent (och då följaktligen att resterande 75-25 procent skall utgöra aktier). Andra investerare, såsom Peter Lynch var alltid ganska fullinvesterad (dock hade han tidvis 1400 bolag i portföljen, vilket leder till goda allokeringsmöjligheter).

Investeringsverksamhet är en konst snarare än en vetenskap. Detta gäller även för andel räntebärande medel i portföljen. Det finns alldeles för många okända variabler för att räkna på vad som vore optimalt. Olika investerare har haft olika strategier som fungerat bra. Då det inte finns några rätt och fel är det upp till var och en att hitta en filosofi som man känner sig bekväm med.

I teorin
I grunden finns det två motstående intressen. Å ena sidan förväntas aktiemarknaden stiga över tid. Man vill därför inte ha "för mycket" likvida medel i portföljen eftersom man då tappar avkastning. Å andra sidan vill man dock ha möjlighet att köpa aktier billigt när marknaden går genom sina oundvikliga deppiga cykler. Det gäller därför att uppnå en balans man känner sig bekväm med.

Det är omöjligt att säga hur länge marknaden kommer deppa och hur lågt kurserna kommer sjunka varför det behövs en disciplinerad approach för hur den räntebärande andelen skall användas. Man vill inte använda hela den räntebärande andelen samtidigt vid en tioprocentig nedgång om marknaden fortsätter ner 40 procent till. Man vill dock ej heller sitta och vänta på att marknaden skall sjunka 50 procent, för det kanske den aldrig gör (man missar då ett fint köpläge).

Om man är villig att allokera om medel i portföljen behövs mindre räntebärande andel än om man inte är villig att omallokera. Detta är dock liten tröst vid breda nedgångar i marknaden.

Personligen har jag inget mot att omallokera medel i portföljen (jag flyttar gärna medel från ett uppenbarligen övervärderat innehav till ett uppenbarligen undervärderat innehav). Hittills har jag därför klarat mig ganska bra med 5-10 procent likvida medel. I praktiken är marknaden dock vanligtvis inte så vänlig att den värderar upp ett innehav samtidigt som den värderar ner ett annat. Detta gör att man kan "tvingas" sälja ett väldigt fint bolag som är rimligt värderat bara för att ett annat fint bolag blivit billigt. Så vill jag inte ha det.

Det är inte speciellt realistiskt att förvänta sig att HM skall sjunka 50 procent under vad fundamenta motiverar speciellt ofta (sannolikheten att en cyklisk rackare som Boliden gör detta är större). Jag äger också mycket hellre wonderful companies än value plays. Man måste därför göra skillnad mellan wonderful companies och value plays.

I praktiken
Jag sitter nu och funderar på ett system med fyra trancher om fem procent vardera, där trancherna används vid följande MOS:

	Wonderful company	Value play
T1	10,00%	20,00%
T2	15,00%	30,00%
T3	20,00%	40,00%
T4	25,00%	50,00%

T1 och T2 förväntar jag mig kunna använda "relativt ofta", medan T3 och T4 sannolikt kommer kräva breda marknadsnedgångar eller exceptionella omständigheter.

Månadssparande som inte investeras direkt går in i T1 (T1 kan därför växa sig större än 5 procent).

Avyttringar går in i trancherna snarare än direkt in i andra bolag.

Rimligt värderade fina bolag skall bli lämnade i fred trots att ett annat fint bolag är billigt.

Trimmande av övervärderade innehav skall inte överstiga förutbestämda nivåer av portföljen.

Avslutande ord
Som Du säkert förstått vid detta laget återstår mycket funderande från min sida. Ovanstående är bara inledande funderingar.

Vidare läsning
Finanstankar har skrivit ett inlägg om detta ämne där han dragit liknande slutsatser. Jag rekommenderar att Du läser hans inlägg också.