I orostider publiceras inte sällan artiklar om att fondsparare ”
tar det säkra före det osäkra” genom att sälja aktiefonder och köpa räntefonder, se t.ex.
artikel publicerad på placera.nu. Du som följt min blogg under en tid är sannolikt väl införstådd i att aktier inte skall säljas när de börjar bli billiga, det är då man skall köpa dem. Detta inlägg kommer dock ej handla om aktier eller när man skall eller inte skall köpa dessa.
I detta inlägg kommer jag behandla räntepapper. Inlägget kommer bestå av fyra delar: 1) vad räntepapper är för något, 2) hur räntepapper värderas, vad som styr dess pris och hur man räknar på detta, 3) vad man rimligen kan förvänta sig av att köpa räntepapper idag samt 4) vilka kvalitéer räntepapper eller räntepappersfonder i min mening bör ha.
Om räntepapper
Enkelt uttryckt är ett räntepapper ett skuldebrev, det vill säga ett papper som visar att någon är skyldig någon annan pengar.
Räntepapper utfärdas av stater (länder), företag eller organisationer för att finansiera dess verksamhet. Om Du är ägare av ett räntepapper (t.ex. en obligation) är landet, företaget eller organisationen skyldig Dig pengar som skall erläggas jämte förutbestämd ränta som utbetalas vid förutbestämda tillfällen, vanligen en gång per år. Som ägare av ett räntepapper äger du inte rätt att ta del av ett företags vinster precis på samma sätt som banken till Ditt bostadslån inte äger rätt till någon del av eventuell värdeökning på Din bostad. Ränta på räntepapper skall erläggas oberoende av om landet, företaget eller organisationen går med vinst eller ej. Om landet, företaget eller organisationen inte längre kan erlägga de pengar som lånats (t.ex. vid konkurs) står man som långivare/räntepappersägare risken såvida man inte erhållit säkerhet på annat håll.
När man talar om ”korta” och ”långa” räntepapper är det den återstående löptiden (durationen) som avses. Löptiden är den tid som återstår tills lånet skall återbetalas. Allt under ett års löptid brukar betecknas korta räntor. Motsatsvis brukar löptid längre än ett år betecknas långa räntor. Detta är för övrigt även skillnaden mellan en obligationsfond och en penningmarknadsfond. En penningmarknadsfond är en räntefond som investerar i korta räntebärande värdepapper såsom certifikat och statsskuldsväxlar. Korta innebär att de har en genomsnittlig löptid (duration) under ett år. En obligationsfond är en räntefond som investerar i räntebärande värdepapper, såsom obligationer, som har mer än ett års löptid (duration) i genomsnitt. Notera ”genomsnittlig” och ”i genomsnitt”, t.ex. en penningmarknadsfond kan således äga enskilda räntepapper med löptid längre än ett år; det är genomsnittet som inte får överstiga ett år. Statspapper (obligationer utfärdade av stater) återfinnes vanligen i både obligationsfonder och penningmarknadsfonder. Obligationsfonder tenderar dock till att innehålla mer statspapper och hypotek, medan penningmarknadsfonder tenderar till att innehålla mer företagslån.
Långa räntepapper är mer riskfyllda än korta räntepapper. Detta eftersom det är större risk att något oförutsett (t.ex. betalningsinställelse) inträffar under en tioårsperiod än under en ettårsperiod. Som Du kommer se nedan påverkas även långa räntepapper mer av ändringar av marknadsräntan än vad korta räntepapper gör. Långa räntor ger även en längre inlåsningseffekt. Detta leder sammantaget till att långa räntor är högre än korta räntor.
Värdering av räntepapper
Ett räntepapper är således ett värdepapper som ger förutbestämd ränta. Dessa betalningsflöden är lätta att förutspå såvida inget oförutsett inträffar. Innan vi går vidare till ett räkneexempel måste Du som läsare observera följande. Obligationsränta och marknadsränta är inte samma sak. Obligationsränta är den ränta obligationen löper med och är i huvudsak grundad på den ekonomiska risk investeraren tar. Schweiziska statspapper har t.ex. avsevärt lägre obligationsränta än t.ex. grekiska statspapper. Obligationsräntan, eller ”lånevillkoret”, bestäms när obligationen utfärdas. Detta till skillnad från marknadsräntan som motsvarar nu rådande ränta på marknaden vilken kan och kommer förändras.
I följande räkneexempel återfinnes en hypotetisk obligation med nominellt värde om 10.000 kr som löper under fem år med sju procents obligationsränta (700 kr obligationsränta per år). Marknadsräntan är fem procent.
Under rådande omständigheter är denna obligation således idag värd 10.865,90 kr.
Om marknadsräntan skulle gå upp med två procentenheter till sju procent, blir exemplet enligt följande:
Som Du ser minskade vår hypotetiska obligations värde med 865,90 kr när marknadsräntan steg med två procentenheter. Det är så obligationer fungerar. Sjunkande marknadsräntor leder till ökat obligationsvärde och stigande marknadsräntor leder till minskat obligationsvärde. Myten att obligationer inte kan minska i värde är således inte sann. Som diskonteringen fungerar ser man även att långa räntepapper påverkas mer av ändringar i marknadsräntorna än vad korta räntepapper gör, vilket gör långa räntepapper mer risfyllda än korta räntepapper.
Som nämnt ovan är obligationsräntan den ränta obligationen löper med och är i huvudsak grundad på den ekonomiska risken investeraren tar. Högre risk innebär att den rationelle investeraren kräver högre ränta för att låna ut pengar. Det får till följd att t.ex. schweiziska statspapper av naturliga skäl har avsevärt lägre obligationsränta än t.ex. grekiska statspapper.
En annan faktor som påverkar en obligations värde är den underliggande tillgångens betalningsförmåga. Om betalningsförmågan förbättras (alltså att risken som investeraren står minskar) ökar värdet på obligationen. Om betalningsförmågan försämras, kommer värdet på obligationen på samma sätt minska.
Det finns fler faktorer som påverkar en obligations värde. Det finns även olika sorters obligationer (t.ex. kupongobligation och nollkupongobligation) vars värde beräknas på olika sätt. För den som önskar fördjupa sig kring detta kan jag varmt rekommendera Frederic S. Mishkins
Financial Markets and Institutions. Tungläst men innehållsrik.
Vad kan man förvänta sig av att köpa räntepapper idag
Som jag skrev inledningsvis brukar fondsparare fly aktiefonder vid orostider och har även gjort så nu under 2012. Samtidigt syns ett inflöde till räntefonder. Att sälja aktier när de börjar bli billiga är i sig galenskap eftersom man egentligen ska köpa dem då, men om man bortser från det, är det rationellt att köpa räntepapper idag i december 2012?
AMF Räntefond Lång har stigit nästan 75 procent de senaste tio åren, vilket ger en genomsnittlig årsavkastning om cirka 5,75 procent per år. Riskvägt är detta bra avkastning. Går man tillbaka än längre, t.ex. 15 eller 30 år är den årliga avkastningen än högre. Under 2011 publicerades en del artiklar om detta fenomen, se t.ex.
Say What? In 30-Year Race, Bonds Beat Stocks.
Vad beror detta på? Jo, som jag gick igenom ovan ökar obligationer i värde när marknadsräntan sjunker. Idag råder ett osedvanligt lågt ränteläge. Om vi backar 10, 15 eller 30 år var marknadsräntorna högre och i vissa fall avsevärt mycket högre. Därför har obligationer köpta då avkastat bra. Kan vi förvänta oss liknande avkastning de kommande 10, 15 eller 30 åren vid köp av obligationer idag? Nej, som sagt råder det idag ett osedvanligt lågt ränteläge. Det är möjligt att marknadsräntorna kan sjunka en liten bit till, men på sikt kommer marknadsräntorna, förr eller senare, att leta sig upp igen. Med stigande marknadsräntor följer sjunkande obligationspriser. Med andra ord bedömer jag att i år är inte är ett bra år att investera i obligationer eller obligationsfonder.
Det betyder inte att man ska fly från räntepapper som tillgångsslag helt och hållet. I min IPS, PPM och tjänstepension innehar jag exempelvis 25 procent penningmarknadsfonder i ombalanseringssyfte.
Om räntefond, vad ska man välja?
Det finns några kvalitéer man enligt min mening bör eftersträva.
1.
Transparens. När man har med fonder att göra är det alltid viktigt att fonden är transparent, det vill säga att innehav, avkastning, förvaltningsavgift m.m. redovisas öppet utan att förvaltaren försöker dölja något.
2.
Förvaltningsavgift. Eftersom (högkvalitativa) räntepapper är lågavkastande värdepapper är det väldigt viktigt att förvaltningsavgiften är riktigt låg, annars äter förvaltaren upp på tok för stor del av avkastningen.
3.
Högkvalitativa underliggande tillgångar. Som ägare av räntepapper får man inte del av framtida vinster; man erhåller endast lånebeloppet jämte avtalad ränta. Annorlunda uttryckt, uppsidan är begränsad. Vad gör man när uppsidan är begrändad? Jo, man begränsar nedsidan. Att ta stora risker, det vill säga att t.ex. investera i s.k. skräpobligationer (”
junk bonds”) är i min mening
high risk, low return – vilket skall undvikas. I min mening ska man analysera de underliggande tillgångarna och undvika sådana vars betalningsförmåga har mer att önska.
4.
Valuta. Eftersom (högkvalitativa) räntepapper är lågavkastande vill, i vart fall jag, generellt sett inte äga räntepapper i annan valuta än SEK. Om jag förväntar mig att en penningobligationsfond skall avkasta säg 3 procent per år vill jag inte riskera att denna avkastning försvinner på grund av valutafluktuationer.
5.
Korta eller långa räntepapper. Generellt sett är det en smaksak, jag skulle kunna tänka mig att äga båda. I dagsläget föredrar jag dock korta räntepapper eftersom den negativa effekten av stigande marknadsräntor drabbar korta räntepapper i mindre grad än långa räntepapper.
Mitt val i dagsläget är
Spiltan Räntefond Sverige (0,1 procent förvaltningsavgift).
Avslutningsvis
Det finns säkert många som resonerar som så att ”
jag köper bara aktier så jag behöver inte veta hur räntepapper fungerar”. Så kan man förvisso resonera. Den globala räntemarknaden är dock (mellan tummen och pekfingret) dubbelt så står som den globala aktiemarknaden varför jag enbart på grund av räntemarknadens storlek tycker jag att man som investerare bör ha, en i vart fall grundläggande, uppfattning om hur den marknaden hänger ihop. Det bör även tilläggas att vid gynnsamma marknadsförhållanden kan räntemarknaden avkasta 6-8 procent till låg risk varför det även kan betala sig att lära sig ett och annat om den.
---------------------------------
TILLÄGG
Först hade jag tänkt att lämna inflation åt sitt eget öde och inte ta upp det i inlägget. Det kräver nämligen en hel del förklaring. Med
anledning av en kommentar nedan känner jag dock nu i efterhand att inflation är
såpass viktigt att det ändå bör beröras, om än i korthet, i inlägget.
Hela iden med att låna ut pengar är att man står över
köpkraft idag för att få mer köpkraft senare. När inflation (att penningvärdet
minskar) ligger inom rimliga och förväntade ramar utgör detta vantligtvis inget problem för
långivaren/räntepappersinnehavaren. Om långivaren önskar 4 procents real avkastning
och den förväntade inflationen är cirka 2 procent sätter långivaren helt enkelt en ränta
gentemot låntagaren till cirka 6 procent och därmed är allt frid och fröjd.
Om Europa och USA däremot skulle erfara en (riktigt) stor
krasch med följd att sedelpressarna på allvar skulle behöva användas för att
lösa lån uppstår problem för långivarna. Den förväntade inflationen om 2
procent infrias plötsligt inte, utan inflationen blir plötsligt istället säg 10 procent.
Vad som från början verkade som en rimlig avkastning från en betalningsduglig
låntagare slutar då med förlust för långivaren - inte i kronor räknat, men i
köpkraft. Inflation kan därför ställa till med problem för långivare, något som
dessa alltid måste ta in i beräkningen när lån gives. Eftersom räntepappersinnehavare är långivare gäller denna problematik (även) dessa. Notera dock att detta inte gäller aktier eftersom företagen vanligtvis har möjlighet att höja sina priser gentemot kund och därmed kommer runt problemet.
