Diversifiering

Diversifiering, som enkelt uttryckt innebär att man reducerar risk genom att investera i olika tillgångsslag, är en hyllad investeringsprincip som troligen ingen investerare missat. Ingen investerare har troligen ej heller missat den vanligen predikade uppfattningen om den förödelse som kan ske för den investerare som "lägger alla ägg i samma korg".

Allt för få investerare funderar dock över principens andra extrem, det vill säga de nackdelar som är förenade med att lägga ägg i så många (olika) korgar att man knappt vet var man lagt alla korgar, att många ägg hamnar i oattraktiva korgar, att ägg hamnar i korgar man vet lite om samt problemet med att det blir omöjligt att övervaka samtliga korgar när man har för många. Man kan även fråga sig om man tycker om korg nummer, säg 50, lika mycket som man tycker om korg nummer ett.

Investerare i allmänhet har blivit så sålda på diversifiering och rädslan för att lägga för många ägg i samma korg, att de lägger för få ägg i de korgar de verkligen tror på. Det verkar inte slagit den genomsnittlige investeraren att investera i bolag man inte vet speciellt mycket om förmodligen är förenat med större risk än att man köra en lite mer koncentrerad portfölj än vad man annars borde.

Syftet med denna essä är att försöka utröna hur mycket diversifiering som är nödvändig för att uppnå optimalt investeringsresultat. Essän kommer även beröra vilka nivåer som kan vara potentiellt farliga för investeraren.

Utöver att lägga ägg (aktier) i ett rimligt antal korgar kan vidare diversifiering uppnås genom att investera i andra tillgångslag, t.ex. obligationer och fastigheter samt handelsvaror såsom olja eller ädelmetaller. Denna slags diversifiering (andra tillgångsslag) kommer dock ej beröras i denna essä.

Inledningsvis skall sägas att denna essä inte riktar sig till den genomsnittlige investeraren. Förmodligen upp mot 95 procent av alla investerare torde må bra av ganska omfattande diversifiering. Istället för att välja enskilda bolag, skulle dessa investerare sannolikt dra fördel av att välja en passivt förvaltad indexfond och låta kapitalismen göra sitt.

Denna essä riktar sig till den (förmodligen lilla) grupp investerare som först efter egen och välgrundad analys investerar i med omsorg valda tillväxtbolag.

De faktorer som skall beaktas vid diversifiering är följande.

Den första faktorn som behöver beaktas är bolagets natur. Ett stor kemikalietillverkare säljer förvisso bara kemikalier, men dessa kemikalier kanske används av både läkemedelsbolag och vitt skiljda delar av tillverkningsindustrin, varför bolaget har omfattande intern diversifierng. Man skulle även kunna tänka sig att ett stort läkemedelsbolag, som erbjuder allt från receptbelagda läkemedel, till knäersättningar och munhygien, har omfattande intern diversifiering. Med sådana bolag i portföljen krävs mindre diversifiering än om investeraren istället skulle inneha nichade bolag.

Bolagets storlek har självfallet också stor betydelse. Ett bolag vars börsvärde uppgår till 250 Mdr förväntas vara mer stabilt än ett bolag vars börsvärde kanske uppgår till 2,5 Mdr. Investerare som har mid- eller small cap-bolag i portföljen behöver således mer diversifiering än en investerare som endast har large cap-bolag i portföljen.

Andra faktorer såsom managementstruktur och hur cykliskt bolaget är har också stor betydelse. Ett bolag vars managementstruktur påminner om det lilla entreprörsföretaget och i huvudsak drivs av en person kräver avsevärt mycket mer diversifiering än ett bolag som leds av ett stort team. Man bör ej heller bara ha tokcycliska bolag i portföljen eftersom portföljen som helhet då kan få för stora svängningar.

En femte faktor som behöver beaktas är vilken bransch bolaget är verksamt i. En investerare med tio bolag i portföljen, varav nio är bankaktier har inadekvat diversifiering medan en investerare med tio aktier i vitt skiljda industrier kanske har betydligt mer diversifiering än vad investeraren behöver.

En sjätte faktor som behöver beaktas är vilket land bolaget är verksamt i och vilken valuta man redovisar i. Att ha delar av sin portfölj i bolag verksamma utomlands och som redovisar i annan valuta är ofta att rekommendera.

Som Du som läsare vid det här laget förmodligen förstått är frågeställningen betydligt mer komplicerad än att ett visst antal aktier utgör fullgod diversifiering. Som med så mycket annat måste diversifieringsfrågan avgöras i varje enskilt fall. 

Philip A. Fisher föreslår en uppdelning mellan A, B och C-bolag. En sådan uppdelning tycker jag utgör en bra "grovguide" till hur mycket diversifiering som är nödvändig.

A) Den första kategorin är stora stabila tillväxtbolag vars verksamhet är djupt rotad i den finansiella världen. Till denna kategori hänför jag t.ex. Apple och HM. Om det inte finns överlappning mellan branscher skulle fullgod diversifiering kunna uppnås genom att ha fem stycken A-bolag med position om initial investering om 20 procent per bolag.

B) Den andra kategorin är bolag som faller mellan det lilla tillväxtbolaget och de bolag som beskrevs under punkt A. Dessa bolag leds av ett team snarare än en enskild person, har försäljning om i vart fall 750-7500 Mkr och är relativt djuprotade i sin bransch. Det krävs åtminstoånde två B-bolag per A-bolag. Säg att en sådan position skulle kunna motsvara initial investering om tio procent av portföljvärdet per bolag. Till denna bolagskategori hänför jag t.ex. Fenix Outdoor och Beijer Alma.

C) Den sista kategorin är små bolag med svindlande tillväxtmöjligheter om allt går väl, men att investeraren samtidigt riskerar hela eller mycket stora delar av investeringen om bolaget inte utvecklas väl. Investera aldrig mer kapital i denna kategori än Du har råd att förlora. En sådan investering bör inte överstiga fem procent av portföljvärdet. För att inte uppmuntra onödigt risktagande kommer jag inte nämna några bolagsnamn i denna kategori, men vad som avses är bolag från småbolagslistorna.

Min uppfattning är att man bör ha en hälsosam blandning av A-, B- och C-bolag i portföljen, t.ex. men absolut inte bundet till, 60 procent av portföljvärdet i A-bolag, 30 procent i B-bolag och 10 procent i C-bolag,  samt att i vart fall en tredjedel av portföljvärdet är bolag verksamma utomlands och som redovisar i annan valuta än sin egen.

Man måste också vara väl införstådd med att om han har för många aktier i portföljen kan man inte övervaka samtliga innehav på adekvat sätt. Transaktionskostnaderna (courtage) har även en tendens att skjuta i höjden i direkt proportion med antalet innehav.

Vad gör man om ett bolag växer ur sin kategori? Att ett C-bolag blir ett B-bolag? Eller att ett A-bolag efter några år vuxit från den initiala positionen om 20 procent av portföljvärdet till säg 40 procent av portföljvärdet? Ska investeraren då sälja delar av sitt innehav för att komma ner till 20-procentsgränsen?

Nej, självklart inte. Positioner i välmående bolag ska inte störas. Detsamma gäller om säg ett C-bolag växer i intrinsic value till ett B-bolag, sådana positioner ska ej heller störas.

Är mer diversifiering än vad som genomgåtts ovan nödvändig?

Nej, det tycker jag absolut inte. Diversifiering enligt ovan utgör fullgod diversifiering.

Kan en investerare använda sig av mindre diversifiering?

Som permantent lösning tycker jag det är onödigt att använda mindre diversifiering än vad som genomgåtts ovan. Det möter dock ej hinder att den sofistikerade investararen utnyttjar felprissättningar i marknaden och därigenom under något år har större positioner i vissa bolag än vad som annars vore att rekommendera. Detta ökar dock risken och det kräver därför att investeraren är alert och följer bolaget och dess verksamhet mycket vaksamt. Ett historiskt exempel på detta är när Buffet och Munger köpte in sig i Coca Cola. De köpte Coca Cola-aktier för ungefär en tredjedel av all handeln under flera månader, något som senare visade sig vara en mycket bra investering.

Tanken med denna essä var att dela med mig om mina tankar kring diversifiering, vad jag anser utgöra rimlig diversifiering och samtidigt försöka avdramatisera betydelsen av att diversifiera för mycket.